Arketyper
ett skolarbete i psykiatri

Det här arbetet i psykiatri lämnade Lucy In The Sky red in våren 2000 till min lärare i ämnet(det var ett självpåtaget extrajobb) och det blev högsta betyg. Grejen är inte lättläst, men den innehåller information som är rolig att känna till och mot slutet har vi naturligtvis ett rejält instick med Xena. Jag tyckte att ni kunde få ta del av det.

Inledning/bakgrund
Eftersom det här är ett extraarbete som undertecknad gjort för sitt eget nöjes skull (och för att kunna lämna in fler arbeten), så har jag tagit mig friheten att frångå den vanliga mallen för hur man lägger upp ett arbete.

Som gammal skribent med många års erfarenhet av att skriva artiklar och långa historiska berättelser så känner jag ett visst behov av utvidgad frihet då jag sammanställer det här jobbet. Jag bifogar dessutom en videokassett med sju avsnitt av TV- serien Xena;Krigarprinsessan av två orsaker. 1. Det är mitt exempel på en TV-serie där arketyperna, i alla dess former, frodas. Och 2. Dessa sju episoder har ett innehåll som inkluderar begrepp inom psykiatrin som projicering,bortträngning och depression. Jag kommer att gå in på detaljer mot slutet av arbetet.

Carl Gustav Jung (1875-1961) är arketypernas fader – det var Jung som lade fram begreppet och teorin
och det blev ett av hans viktigaste arbeten. Men han våndades också över hur pass svårgreppbart det hela kunde te sig och att det också därför var svårt att beskriva. I sin bok ”Arketyper och drömmar” skrev han därför…

- Den analytiska psykologins problematik, som jag här försöker skildra, ledde fram till slutledningar som förvånade till och med mig själv. Jag hade trott mig bedriva naturvetenskaplig forskning i bästa mening, konstatera fakta, göra iaktagelser, klassificera, beskriva kausala och funktionella sammanhang – bara för att i slutändan upptäcka att jag hade fastnat i ett nät av reflexioner vilka ledde vida utöver naturvetenskapens gränser och in på filosofins, teologins, den jämförande religionsvetenskapens och idé-och lärdomshistoriens domäner. Dessa överkliv, lika oundvikliga som betänkliga, har vållat mig icke obetydliga bekymmer.

- Det tragiska är att psykologin inte förfogar över något konsekvent matematiskt system, och till skillnad från fysiken saknar den en arkimedisk punkt – som annars skulle ha varit till en enorm fördel för den.

Man kan säga att det inte är själva idén om det kollektivt omedvetnas arketyper som är under diskussion till denna dag, utan snarare det kontroversiella i svaren som tycks anas om man följer en del av stickspåren.

Men det är heller inte så konstigt eftersom teorin om det kollektivt omedvetna är en av de största upptäckterna i modern tid.

Sätt detta i kontrast mot hur lite vi faktiskt vet om människans historia och saker och ting börjar skönjas i ett nytt ljus. Vår tendens till självgodhet får sig helt säkert en knäck och filosofens motto ”ju mer man vet desto mindre inser man att förstår” framstår som en sanning med modifikation.

I sin bok ”Superhjärnornas kamp” skriver Gunnar Adler Karlsson om ”det 10 000- åriga kunskapsgapet”…

- Under tre miljoner år hade vi en markant tillväxt i vår hjärnvolym men nästan obefintlig kulturutveckling. I 10 000 år har vi haft en nästan obefintlig tillväxt i hjärnans volym men en explosiv förändring i kulturens utveckling.

Och ingen vet varför.

Vi vet väldigt lite om vår historia. Vår förståelse för det som varit och varför vi idag är de vi är är mycket begränsad. Men det finns en insikt inom begreppet kollektiv omedvetenhet som belyser vissa fakta om oss själva som art som vi inte kan bortförklara.

Och det är det faktum att vår utveckling, oavsett var på vår planet den skett, följt identiska mönster. Att dessa arketyper är globala och oföränderliga. Att vi bär dem med oss på ett rent instinktivt plan som inte är inlärt. En insikt som för många är chockerande.

Människan har haft ett behov av att förklara allt han betraktat. Eller rättare sagt, hans omedvetna har haft ett behov av att assimilera alla yttre sinneserfarenheter med ett själsligt skeende. Därav alla sagor, myter och Gudar.

Religionen förklarade länge allting för människan. Därför har heller inte psykologin som vetenskap behövts eller ens kunnat vinna mark innan dessa urgamla grundvalar till sist började vittra sönder i ljuset av framåtskridandet. Jung skriver…

- Den primitiva människan är så imponerande i sin subjektivitet att vi egentligen borde ha gissat för länge sedan att myter relaterar till något själsligt.

Hypotesen om ett kollektivt omedvetet tillhör de begrepp som i början uppfattas som underliga men som snabbt kan förstås av gemene man vid närmare studier. Till en början så inskränkte sig begreppet det omedvetna till att beteckna bortträngda eller glömda psykiska innehåll. Ett ytligt skikt av det omedvetna är helt säkert personligt och kallas idag för det personligt omedvetna. Här finns sådant som vi förträngt av olika orsaker. Har man varit med om en bilolycka minns man kanske inte så mycket av det. Men det betyder inte att minnena inte finns alls. De har snarare sorterats bort eftersom de är tunga att ha. Det är en slags skyddsmekanism som vi har.

Men det kollektivt omedvetna tycks vara något annat. Det anses av Jung och andra att ligga i ett djupare begravt skikt. Ordet kollektivt användes därför att det verkar vara allmänt och oberoende på geografisk hemvist.

Studerar man olika kulturer långt tillbaka så återfinner man identiska mönster. Människan har, oavsett vart det skett, skapat identiska ramar. Symboliska figurer, Gudar, sagor och myter. Och sedan urminnes tider existerande allmänna bilder och symbolspråk. Dessa återfinns inte så sällan i vanliga människors drömmar idag (trots att folk inte borde ha dessa bilder i sina drömmar eftersom de faktiskt inte vet vad de betyder).

I boken ”Människan och hennes symboler” skriver Jung om ett antal drömmar som en tioårig flicka skrivit ner och gett till sin pappa i julklapp…

(Jung…)

Ett mycket märkligt fall kom till min kännedom genom en man som själv var psykiatriker. En dag gav han mig en liten handskriven bok som ha hade fått till julklapp av sin tioåriga dotter. Den innehöll en hel serie med drömmar, som hon hade haft när hon var åtta år. De utgjorde den mest ödesmättade drömserie jag någonsin hade råkat på, och jag kunde mycket väl förstå, varför hennes far var oroad. De var barnsliga, men samtidigt skrämmande och innehöll bilder, vilkas ursprung för fadern var fullkomligt ofattbart. Bland de märkligaste drömmotiven var följande…

¤ ”Det elaka odjuret”, ett ormliknande vidunder, dödar och uppslukar alla andra djur. Men Gud kommer från de fyra hörnen, eftersom han egentligen är fyra olika Gudar, och väcker alla de döda djuren till liv igen.

¤ Ett uppstigande till himlen, där hedniska danser dansas och ett nedstigande till helvetet, där änglar utför goda gärningar.

¤ En väldig mängd av småkryp skrämmer den drömmande. Djuren växer till förfärande storlek, ett av dem uppslukar den lilla flickan.

¤ En liten mus genomträngs av maskar, ormar, fiskar och människor. Musen blir på så sätt till människa. Detta sinnebildar de fyra stadierna i mänsklighetens tillblivelse.

¤ En vattendroppe syns; den visar sig i mikroskopisk form. Flickan ser att droppen är full av trädgrenar. Detta är en bild av världens uppkomst.

¤ En drucken kvinna faller i vattnet. Hon kommer upp igen nykter, förnyad.

¤ Myggsvärmar förmörkar solen, månen och alla stjärnorna utom en. Denna enda stjärna faller ned på den drömmande.

(fler exempel finns i boken)

Jung fascinerades av flickans rader. Fadern kunde inte begripa var flickan fått alla dessa associationer och Jung höll med om att det var märkligt. Familjen var protestantisk och lade inte så stor vikt vid religion men här fanns åtskilliga begrepp som bara experter i teologi kunde tolka. En del äldre än bibliska.

Jung förstod att det faktum att barn kunde frambringa arketyper i sina drömmar var av yttersta vikt. I vissa fall, som här ovan, fanns ej någon beröring med traditionerna ifråga eftersom vissa av dem var av ett icke- kristet ursprung. I flickans första dröm finns de fyra hörnen. Hörnen av vad? Fyrfaldigheten finns dock i vissa religioner, men i vår del av världen är ett vitt kändare begrepp treenigheten.

Alla människor gör saker utan att ha en aning om varför de gör det. Vi släpar in julgranar i våra vardagsrum utan att vi egentligen vet varför. Vi ger varandra påskägg utan att reflektera över vad det betyder. Och inom religionen så accepterar vi uttryck och ritualer utan att egentligen ha någon egentlig förståelse för vad det handlar om. Det bara är. Detta är arketypiska fenomen. Vi frågar oss sällan eller aldrig vad det handlar om. Det bara finns där därför att det alltid har gjort det.

För kyrkan har detta inneburit stora problem de senaste dryga hundra åren. Då folk känner att gamla begrepp inte betyder något för dem längre, att de inte kan förstå vad det är som det kyrkliga symbolspråket egentligen vill beskriva, då söker man sig andra vägar. Kyrkans kraft kan sägas urvattnas i takt med att symbolerna försvinner. De är helt livsavgörande. Därför har också vår kyrka, den protestantiska, nästan tappat all sin betydelse. Den katolska kyrkan har däremot klarat sig bättre. Men så är symbolspråket alltjämt tämligen intakt också.

I bl a Sverige har detta inneburit att vi känner oss rotlösa. Vi tycker kanske inte att vi behöver kyrkan, men vi är samtidigt oerhört dragna åt att läsa om och utforska andra religioner och läror. New Age är ett exempel. Det är jakten på ett betryggande symbolspråk som vi är ute efter eftersom det gamla har tappat sin lyster.

Andra söker den ultimata lyckan hos olika politiska grupperingar som påstår sig, nästan med religiös fanatism, ha alla svar och lösningar. Dessa människor söker sig ofta till ytterlighetspartier, till kommunismen och fascismen. Också där finns ett starkt symbolspråk. Men andefattigheten är desto större.

Jung skrev i sin bok ”Arketyper och drömmar” följande…

- Ismerna är ett utstuderat substitut för ett förlorat sammanhang med den själsliga verkligheten. Det masspsyke som ofelbart blir följden där en ”ism” vinner herraväldet förstör meningen med individen och därmed också meningen med kulturen. Psyket stör alltså inte bara naturens ordning, det förstör också sin egen skapelse, när det förlorar balansen.

En sökande människa som inte vill ty sig till någon kyrka känner olust över sin situation därför att han inte förstår att det är själva arketyperna han egentligen vill komma i kontakt med. Där har kyrkan haft sin funktion sedan urminnes tider, som tolkare och traditionsbärare. Den fungerar dock endast så länge som symbolerna och myterna hålls vid liv.

Och hur långt tillbaka många av dessa berättelser, eller ramarna till dem, går, det vet vi egentligen inte. Men vi kan följa spåren till begynnelsen av den historia som vi känner till.

Det är intressant att notera att författaren Zecharia Sitchin, i sin bok ”Den tolfte planeten”, bevisar att en stor del av berättelserna i Bibelns Gamla Testamente är rena kopior av Summerernas gamla nedtecknade berättelser. Det rör sig om ytterst små variationer. Summerernas skrifter och bilder är 11 000 år gamla och de äldsta som finns bevarade. Det råder dock ingen som helst tvekan om att deras bildspråk inte skiljer sig nämnvärt från senare skrifter.

Kanske har vi här exempel på händelser som skrevs ner då de fortfarande var förståeliga? Det är intressant att studera det. Med tiden så förändras myterna och sagorna för att passa sin tid och ursprungsberättelsen går in i dimman. Kvar är de senare versionerna som burits fram till vår tid genom heliga böcker som Bibeln. Och via hjältesagor och myter som endast förändras till det yttre.

Hur vårt undermedvetna aktivt deltar i våra liv framgår främst av våra drömmar och särskilt tydligt tycks detta ske då vi går igenom kriser eller brytningsperioder. Följer man en person under en sådan period och analyserar hans drömmar så framkommer det ofta att ett avgörande moment skett i sömnen. I drömmen kan olika personer tala med den som drömmer. Här har arketyperna mänsklig form och de är alla en del av drömmaren själv. En inre dialog förs. Det är vanligt med ”en gammal vis man” eller en person av motsatt kön. Det är inte ovanligt att personen som drömmer till sist tycker sig höra en mycket bestämd röst som upplevs som avgörande. Den upplevs som självklar och får en viktig betydelse. Personen tycker sig ha upplevt något mycket speciellt. Nästan något mirakelliknande.

En god vän till mig upplevde detta. Han hade problem med alkohol och tablettmissbruk och gick hos en psykolog för att räta ut sitt känsloliv. Men det var inte förrän efter en dröm som vändningen kom. En stark röst sa åt honom att ”sluta”, vilket fick honom att omedelbart vakna och utbrista ”är det så enkelt?”. Upplevelsen förändrade hans liv i grunden.

Jung betonar detta med orden…

- Min psykologiska erfarenhet har gång på gång visat mig att vissa innehåll härstammar från ett psyke som är fullständigare än medvetandet. De innehåller ofta en överlägsen analys eller insikt eller ett vetande som respektive medvetande inte skulle vara i stånd att frambringa. Vi har ett passande ord för detta, nämligen intuition. När man uttalar det har de flesta en angenäm känsla av att något visst – obestämt vad – har blivit sagt. Men de tar aldrig i beaktande att man inte gör en intuition.

Mänskligheten förenas alltså genom arketyperna och vårt enorma behov att på ett eller annat sätt stå i kontakt med dem. Denna insikt går inte av för hackor och ändå är allt detta tämligen okänt för de allra flesta. Jung själv var oroad över människans beteende (han hade levt under två världskrig och i begynnelsen av det kalla kriget) och ansåg att det var tragiskt att religionen tappat sin betydelse – om inte annat därför att detta fick så många att söka sig till rent osunda surrogat. Han skrev…

- Idag vet vi bara att det finns enstaka individer som är kapabla till utveckling. Hur stort deras antal är undandrar sig vår bedömning, och inte heller vet vi hur stor den suggestiva kraft är som utgår från ett vidgat medvetande, det vill säga vilket inflytande det har utanför sin omedelbara omgivning. Sådana verkningar beror ju aldrig på hur förnuftig en idé är utan enbart på om tiden är mogen för en förvandling, och det kan blott avläsas efteråt.

Dagens Ryssland tycks vara ett pågående exempel på Jungs fråga. Och vem kan säga idag vart det kommer att sluta? Det är stora krafter som är i omlopp.

Människan har alltid tyckt om skådespel och teater. Det tycks vara något universiellt. Det går i alla
kulturer. Idag är den moderne människan mycket förtjust i att titta på TV. Det är vår tids vanligaste konfrontation med arketyperna som alltid funnits inom teatern. Rederiet, Robinson, Dallas, listan på såpor och olika former av program är i princip oändlig. Men finns där ett uns av drama så har vi arketyperna där. Hjälten, frälsaren, modern, fadern, skurken, den rolige. Listan är lång. Och kanske väljer vi bara en serie där vi personligen tycker att arketyperna är bäst tillsatta?

Jag tänker skriva om serien Xena;Krigarprinsessan som exempel. Den började filmas på Nya Zeeland 1995 och är idag inne på sin femte säsong (tredje i Sverige). Den handlar om Xena, en kvinnlig krigare i en svunnen tid (platsen är Grekland men producenterna lånar ur myter och sagor från olika tider med en viss glimt i ögat, så det får man köpa). Xena är en karaktär med drag av klassisk westernmyt. Hon har varit med om en rad negativa händelser som drivit henne till en personlighetsförändring. Man skulle kunna kalla det för en psykos. Via diverse återblickar genom seriens gång får vi veta allt mer om hur den gamla, och mer eller mindre galna, Xena, blev till. Men i seriens första avsnitt får vi se hur hon avsäger sig det förflutna. Full av ånger så träffar hon på den naive flickan Gabrielle som har rymt hemifrån. Gabrielle är alltigenom god och Xena upptäcker att hon får hjälp med att bearbeta sina känslor via henne.

Xena har alltså varit en psykopatisk mördare, men hon är inte helt tom på känslor. Hon är inte fullblodspsykopat. Hennes onda år, då hon mördat och skövlat, är över. Men hennes samvete tynger henne och nu vill hon nå en slags förlåtelse genom att slåss för de svagare och mot det onda. Känslomässigt är hon snudd på borderline. Hon är inte kapabel att lita på män som är intresserade av henne som kvinna. Hon tyr sig istället till Gabrielle då hon visar sina känslor (serien har blivit kult bland lesbiska kvinnor världen över som tycker sig se att Xena och Gabrielle är ett par).

Hon har en son, Solan, som är bortadopterad och som inte vet att Xena är hans mor. Ares, krigsguden, följer med spänt intresse Xena´s liv och han gör allt han kan för att få Xena att bli den gamle samvetslöse mörderskan igen. Det har också antytts att Are´s är hennes far men svaret på frågan hänger i luften ännu så länge.

Xena's värld är full av Gudar som intrigerar i människornas liv. Varje land som hon besöker har sina levande Gudar och de är brickor i spelet (i Indien blev man nyligen upprörda av ett avsnitt där Xena besegrar en lokal Gud som tillbeds ännu idag!).

Kort sagt – hela konceptet är som plockat ur mytologin. Symbolspråket är också mycket starkt. Seriens skapare vet vad de sysslar med. Det är ingen slump att det var en känd historiker, Robert Weisbrot, som först skrev en bok om serien. Weisbrot har tidigare skrivit bl a en bok om den amerikanska konstitutionen och hans vinkel på Xena var att i detalj gå in på varje avsnitt och dissikera det ner i minsta detalj i relation till antikens historia och myter.

Den första publiken som upptäckte Xena då den började sändas var yngre pojkar, sedan följde män i alla åldrar och sist kom tjejer och kvinnor i alla åldrar in i bilden. Idag är serien en av de största framgångarna i TV-historien (vilket TV 3 i Sverige lyckats missa vilket förklarar att de lagt in serien klockan fem på söndagseftermiddagarna). I Frankrike har serien haft makalösa 50% av tittarsiffrorna periodvis. Det borde vara märkligt.

Då president Clinton nyligen besökte Nya Zeeland åt han på egen begäran lunch med seriens stjärna, Lucy Lawless. Madeleine Albright har offentligt hyllat Xena som en bra förebild för unga kvinnor! Den 5 mars skrev Expressens Jimmy Windeskog att Xena är en Ikon för 2000 talet. Han hyllade i princip serien på en helsida.

Xena är alltså ett fenomen som unga som gamla tycks falla för. Själv får jag ut ett stort nöje av serien (jag följer inga andra såpor, men den här var något för mig!). Jag tror att en av anledningarna till seriens framgång är just arketyperna. Här frodas de i överflöd. Vi får t o m se spännande intriger mellan gamla Gudar och symbolerna finns där. En del rent sublimt. En journalist skrev att Xena är en smart serie som utger sig för att inte vara det. Det finns mer substans där än vissa tror, men man måste kanske ha lite kunskaper med sig i bagaget för att se det också.

Serien har något för alla. Vissa avsnitt är snudd på Bröderna Marx! Andra är tunga och liknar Grekiska tragedier. Seriens producenter försöker att lätta upp det mellan varven, men där finns också en röd tråd som sakta går genom serien och som faktiskt också tar historien framåt. Många serier tycks stå still. Det är samma situation som ältas hela tiden. I Xena händer det saker. Karaktärerna utvecklas. Xena´s vän Gabrielle har t ex utvecklats till en stark individ sedan seriestarten. Avsnitten jag nu tänker skriva om – och som jag bifogar på ett videoband – är ett lysande exempel på en levande historieberättelse där tittaren absolut inte är förberedd på det som sker. Det är ett händelseförlopp där deras vänskap sätts på hårda prov och där det till sist brister. Hat, avund, bedrägeri, lögner, projicering, bortträngning, sorg, förlåtelse, försoning. Det är en intressant resa, och inte blir det mindre intressant av att ett av avsnitten är en musikal. Joseph Lo Duca, som skrivit all musik för serien, har nominerats till två Grammisar, bl a då en för det här musikalavsnittet. So here we go…

DELIVERER 

Här har vi själva upptakten. Xena har en svag punkt. Hon är full av hämndbegär mot mannen som fick henne att tappa fotfästet – Julius Ceasar! Här dras hon in i Brittanniens krig mot romarna och hon är så upptagen av sitt hat att hon alltför sent upptäcker att Gabrielle är i fara. Då hon upptäcker det släpper hon allt och rusar till sin väns undsättning. Men det är för sent. Gabrielle har duperats till att döda och genom denna akt har hon släppt in ondskans budbärare i världen. Xena tar upp kampen och besegrar budbäraren. Men Gabrielle är otröstlig.

Kul detalj. Observera att då templet har rasat efter striden har Stonehenge uppstått!

GABRIELLE`S HOPE 

Gabrielle föder ett barn efter en mycket kort graviditet. Xena förstår att barnet är ondskan själv men Gabrielle vägrar tro att det kan vara så. Hon flyr med barnet och Xena jagar dem för att döda barnet. Gabrielle, som är van att klara sig med hjälp av sin intelligens, lyckas till sist att dupera Xena. Hon påstår att barnet attackerat henne och att hon slängt det ut för ett bergsstup. Xena tror på sin vän men i själva verket har Gabrielle skickat sitt barn utför en flod i en korg (klar Bibelreferens!).

Här har vänskapen fått sig en rejäl prövning. Gabrielle, som tror alla om gott, har ljugit för sin bästa vän. Xena har haft för avsikt att döda hennes barn. Avsnittet slutar med att Gabrielle ber en tyst bön för sitt barn, Hope, där hon hoppas att det ska klara sig och att det ska vara gott och inte ont.

Kul detalj. Observera då Xena hittar ett svärd i en sten (legenden om Kung Arthur), drar ut det, tittar på det och säger ”snyggt svärd” och sätter tillbaka det i stenen. Och hur andra rusar dit och försöker att dra ut det utan att lyckas!

THE DEBT 

Nu börjar det hända saker. Xena får ett bud från Kina och till Gabrielle´s stora bestörtning så beger hon sig dit enbart med syftet att döda en person. Gabrielle följer med men hon kan inte förstå hur Xena kan göra resan med ett sådant mål i siktet.

Här får vi inblick i Xena´s förflutna. Vi får se hur hennes själ räddas av kejsarens fru Lao Ma, en vis kvinna med övernaturliga krafter. Xena har fått budet att Lao Ma har blivit mördad och reser för att göra upp med hela sitt förflutna.

Gabrielle, som tror att hon kan hindra Xena från att mörda igen, förråder henne. Men snart inser hon att det varit ett misstag. Allt ställs nu på sin spets.

Kul att veta; Lao Ma spelas av den kända skådespelerskan Jacqueline Kim, som aldrig accepterat TV-jobb förut. Men det här manuset kunde hon inte tacka nej till. Jag kan se varför – bättre story får man leta efter!

THE DEBT (part 2) 

Xena ska avrättas och Gabrielle besöker henne i fängelsehålorna för att be om förlåtelse. Här visar Xena sin vän en viss förståelse. Gabrielle är förtvivlad över att hon bär ansvaret för den kommande avrättningen men Xena är helt lugn. Då ögonblicket är inne använder hon sig av de magiska krafter som hon lärt sig hantera förut av Lao Ma och hon störtar kejsaren.

Innan templet rasar har Xena en konversation med Gabrielle där hon lovar att inte döda kejsaren. Men strax efteråt, då de två fienderna är ensamma, avslöjar kejsaren att det var han personligen som avrättade Lao Ma. Xena berättar då att Lao Ma varit hans mor och då han hånler och avslöjar att han vetat om det hela tiden så beslutar sig Xena för att ändå döda honom. Men Gabrielle förblir ovetande om vad som skett.

Nu har både Gabrielle och Xena ljugit för varandra. En spricka i deras vänskap finns där och fyra avsnitt senare får det konsekvenser av oanade mått.

MATERNAL INSTINCTS 

Xena träffar sin son Solan då hon övervakar en fredsuppgörelse. Solan känner inte till att Xena är hans mor. Callisto, en gammal fiende till Xena som har ätit av Gudarnas frukt och blivit halvgud (Xena lyckades störta Callisto i kokande lava i en episod åtskilliga avsnitt tidigare), befrias av Gabrielle´s dotter Hope. De tu intrigerar för att ta hämnd och deras mål är Solan och de andra barnen.

Gabrielle inser snart att det är Hope som är tillbaka men hon duperas av sin dotters lögner och detta leder till att Xena´s son, Solan, blir mördad av Hope.

När sanningen går upp för Xena ger hon sig på Callisto i en fruktansvärd kamp och vinner än en gång. Under tiden så förgiftar en otröstlig Gabrielle sin dotter Hope och hon dör i hennes armar. Det här liknar verkligen en Grekisk tragedi. Gabrielle bär nu ansvaret för Solan´s död och hon har tagit livet av sin dotter. Då hon närmar sig Xena blir hon avvisad. Sprickan mellan de tu är nu avgrundsdjup.

BITTER SUITE (musikalavsnittet)

Det är i de två sista avsnitten på bandet som uppgörelsen sker och det är också dessa avsnitt som är relevanta i sitt innehåll för ett arbete i ämnet psykiatri. Här har vi mycket godis.

I början av ”Bitter Suite” kastas Xena tillbaka till sitt gamla jag (regression!), och vi får se hur Ares intrigerar och viskar i hennes öra – ett gyllene tillfälle för honom att få den sörjande Xena att överge sin goda bana.

Det gör hon också. I en scen som chockade många tittare så rider hon in i lägret där Gabrielle spenderat de senaste dagarna med att plåga sig själv via en smärtsam ritual (en slags rening av ris, klart religiös referens), fångar in henne i ett rep och rider ut ur byn med Gabrielle – hennes bäste vän – släpandes efter sig på backen. Det slutar med att hon i sitt raseri kastar ut Gabrielle från en klippa ner i havet, men Gabrielle drar henne med sig. Här börjar musikaldelen. Briljant idé skulle jag vilja säga!

Xena och Gabrielle hamnar i ett fantasiland, Illusia, och här får vi följa dem i deras uppgörelse. Båda hatar den andre och beskyllningarna haglar. Här har vi projicering i vilt blom. Det drivs dock till sin spets och de tu inser att de måste samarbeta för att komma till klarhet. Xena´s son Solan dyker upp och erbjuder en slags chans till försoning, men först måste alla lögnerna ut i ljuset. Endast efter det kan demonerna, som här illustreras i bild, försvinna. Gabrielle tar sig igenom vattenfallet till Solan (vatten är förstås ännu en stark symbol för rening) först men då Xena följer efter är vattnet plötsligt syra och hon tvingas tillbaka. Det visar sig att hon fortfarande har en demon, eller en lögn, från det förflutna som ännu inte kommit upp till ytan. Hon erkänner nu för Gabrielle att hon dödat kejsaren i Kina och att hon ljugit om det. Nu kan också Xena gå igenom vattnet och hon får också chansen att be sin son om förlåtelse för att hon inte varit där för honom.

I slutscenen är det över och de två vännerna ligger omslutna av alger på en strand med tidvattnet forsande omkring sig.

FORGET ME NOT 

Fem avsnitt senare återknyter man återigen till den gamla konflikten. Xena och Gabrielle reser förbi ett tempel där man kan erbjudas att glömma allt. Xena vet att Gabrielle bär på något plågsamt och drar sig undan så att Gabrielle ska få chansen att konfrontera sitt förflutna. Vad är det som tynger henne?

Gabrielle´s själ gör en resa och hon konfronteras med Ares som tycks vara där för att hjälpa henne. I själva verket har hon själv projicerat fram bilden av Ares och snart förstår hon källan till sitt illamående. För att hinna före Xena till kejsaren i Kina (se avsnittet ”The Debt”) hade hon ingått en pakt med Ares. Men inte för Xenas skull, inte för att förhindra ett mord. Utan av svartsjuka. Någon annan betydde så mycket för Xena!

Ares hade lyckats dupera henne i ett svagt ögonblick (inte långt efter att Xena varit ute efter att döda hennes dotter Hope). Sanningen om detta var så svår att hon bortträngt det hela för att slippa sin ångest över det hon hade gjort. Då hon konfronteras med sanningen igen känner hon en stor lättnad och återvänder till sin kropp. Nu talar hon om vad som hände för Xena och blir förlåten. Xena har redan anat sanningen men inte kunnat hjälpa Gabrielle annat än på avstånd och senare genom förståelse.

Kul att veta; I framtida avsnitt lär man ska göra en andlig resa i Indien som enligt kritiker varit intressant ur olika vinklar. Även ett av dessa avsnitt ska vara en musikal. Kommer snart att visas i TV 3.

L I T T E R A T U R 

Arketyper och drömmar av C.G Jung
(Natur och kultur 1995)

Människan och hennes symboler av C.G Jung
(Forum 1995)

Psykologi av Martin Levander
(Natur och kultur 1998)

Superhjärnornas kamp av Gunnar Adler Karlsson
(Fischer & Co 1997)

Den tolfte planeten av Zecharia Sitchin
(Berghs 1995)

The Official Guide to the Xenaverse av Robert Weisbrot
(Bantam Doubleday 1998)

Expressen (artikel publicerad 5 mars 2000)

Official Xena Warrior Princess Magazine (mars 2000)