Xena - krigarprinsessan

På den här sidan ska vi ge vår take på Xena:Krigarprinsessan och försöka förklara vad det är med den här serien som gör den så överlägsen. Det är inte meningen att vi ska avhandla hennes kompletta historia och bakgrund här, vi kikar snarare på grejen i det stora hela. Efter mitt inlägg följer era. Skicka in ert bidrag om varför Xena är en så unik serie till oss via mail(worddokument går bra) så går det upp här. Om det är seriöst skrivet.

Mer Xena finns på annan plats på hemsidan. På startsidan hittar ni några knappar ni kan gå igenom, fler finns på annan plats(och här nedan). Den här sidan kommer att växa konstant. Men nu över till Xena. Här följer då Lucy In The Sky redaktörens take på serien.

Det var nog gudarna som ville att jag skulle upptäcka den här serien. Jag var nog ett fan redan innan jag såg den! Historien går tillbaka till den dagen då jag traskade in i en tidningskiosk med internationell press och snubblade över Realms Of Fantasy(dec 1997) närmare ett år innan serien fick sin premiär här i Sverige. Och längst upp på sidan var en liten bild på Lucy Lawless och rubriken "Fall Fantasy Television Preview". Och det räckte! Jag var bara tvungen att köpa tidningen och kolla in det där. Och så upptäckte jag Xena. Man avundades dom som kunde se serien utomlands.

Så kom hösten 1998 och TV 3 började visa serien. Det var en häftig upplevelse. Intromusiken och vinjetten, Lucy Lawless, hela köret var hur ball som helst. Det var som om Robert Tapert och hans gäng gjort en serie skräddarsydd för mig! I själva verket gjorde de en serie som de ville se själva och miljoner med fans i alla åldrar slöt upp bakom deras vision. Och Xena blev en ikon. På ganska så kort tid dessutom. I senaste laget här i Sverige, men här har förstås serien aldrig fått en sportslig chans att bli folkkär. Hade den gått på TV 1 klockan åtta på kvällen hade säkert halva befolkningen slutit upp, men nu får vi nöja oss att serien har ett kultrykte här istället. Jag bryr mig inte, bara jag får min dos med Xena en gång i veckan så är jag nöjd. Serien har mycket att bjuda på. Här pekar jag på några nerver...

MILJÖN - Serien spelas in på Nya Zeeland och det är vackra landskap vi bjuds på. Det är ingen tvekan om att producenterna bakom Sagan Om Ringen sett Xena och förlagt produktionen av dessa filmer på Nya Zeeland av den anledningen. Jag älskar dom där små härliga naturklippen där Xena rider på sin häst Argo igenom ett härligt landskap, eller promenerar bredvid Gabrielle. Som äkta stadsbo så inser jag att det säkert en stark sträng man spelar på här rent psykologiskt. Alla har ju en längtan inom sig till naturen.

MUSIKEN - Serien skulle inte ha varit lika överlägsen om man inte haft Joseph LoDuca i teamet. Han är en mästare på att fånga olika stämningar. Från det dramatiska till det vackra och ensliga. Då Xena och Gabrielle går igenom svårigheter så blir effekten då musiken läggs till tiofaldig. Då gråter man floder. Joseph vann en Emmy för musiken till avsnittet "Fallen Angel" den 28 augusti 2000. Fem Xena skivor är släppta då jag skriver det här(i oktober samma år). Fler kommer säkert.

XENA - Bakgrunden gör hennes karaktär spännande. Hennes förflutna, då hon skövlat och röjt och då hennes lösning på alla problem varit "Döda alla!", väger tungt på hennes samvete. I Herkules trilogin med Xena fick vi se hur hon kom på bättre tankar. Sedan följde hennes egen serie. Och i det första avsnittet får vi se hur hon begraver sin utrustning och sina vapen i själva inledningsscenen. Men sekunder efteråt tvingas hon ingripa för att rädda Gabrielle och hennes vänner från en intilliggande by, som attackerats av några av Dracos soldater. Xena tvingas ingripa och sedan är hon igång igen. Episoden får henne att inse att hon inte kan byta identitet, men att hon kan byta mål. Så beslutet blir att bekämpa ondskan.

Här får vi också se hur den unga och naiva Gabrielle lyckas med konststycket att slå följe med Xena. Vi ser hur Xena för första gången på många år sänker garden lite och släpper in någon i sitt liv. Xenas trasiga själ och Gabrielles naturliga inre godhet möts och vänskapen utvecklas snabbt till något djupt. Jag tror inte att Xena någonsin mött någon som varit så viktig för henne. Hon måste ha sett Gabrielle som en gåva sänd från gudarna.

I den första säsongen följer ett antal standardäventyr där saker och ting etablerar sig. Och fler karaktärer dyker upp vilket gör serien bättre och bättre. Autolycus, Callisto, Joxer, Ares, Aphrodite... Listan växer och man sugs in i hela grejen mer och mer. Och möjligheterna blir bredare och bredare, och producenterna har utnyttjat detta till 100%, vilket vi respekterar dem för. Och då är vi inne på...

SERIENS BREDD - Den som följt Xena måste helt enkelt ha insett hur fantastisk den här serien verkligen är. Du har goofiga avsnitt där Joxer ställer till det och då är vi i gränslandet till Bröderna Marx! Sen har vi de vanliga action avsnitten. Och drama avsnitten, som enligt min mening är de allra bästa och där det handlar om en berättartradition som går tillbaka till den grekiska mytologins mästerverk. I avsnitt som "Destiny", "The Deliverer", "The Debt" och "Maternal Instincts"(för att nämna några, se min uppsats i psykiatri under "Arketyper") ser vi karaktärerna gå igenom enorma umbäranden och påfrestningar i dåtid och nutid. Vi får inblick i Xenas mörka förflutna och vi får se hennes vänskap med Gabrielle ställas på de allra svåraste prov. Och vi får se hur Xena tillfälligt tappar balansen och tappar greppet om verkligheten och allt hon håller kärt. Det är storartad television och många fans chockades av det som hände i rutan. Själv skulle jag vilja påstå att det inte finns någon serie som gått mer på djupet än just Xena. Men då måste man ha sett dessa nyckelavsnitt. Avsnitten där handlingen faktiskt förs framåt. Och så beviset över alla andra, att man gjort två musikaler. Och att det fungerat så bra när man gjort det! "The Bitter Suite", den första och den enda av dem jag sett då jag skriver det här, var fullständigt briljant! Och än en gång måste vi komma ihåg hur viktig Joseph LoDuca är för allt det här!

GUDARNA - Krigsguden Ares och kärleksgudinnan Aphrodite är två karaktärer som verkligen tillfört mycket till serien. Både vad det gäller dramatik och komik. Möjligheterna tycks oändliga och producenterna måste ha haft hur kul som helst med många av idéerna som kommit upp. Att Callisto jobbade sig upp till status av odödlig var också ett genidrag. Hur besegrar man en fiende som är odödlig? Callisto var inte så lätt att handskas med ens då hon var dödlig så det var dåliga nyheter för Xena och Gabrielle då Callisto kom tillbaka från underjorden med nya krafter. Att samma gudar också kommit och gått i Herkules serien har gjort det hela ännu roligare. Synd bara att man inte hade tid att utveckla det längre i och med att Herkules lades ner lite väl abrubt.

MYTOLOGIN - Den första Xena boken som skrevs författades av historikern Robert Weisbrot. Den heter "The Official Guide To The Xenaverse" och Robert gör genom sitt kunnande i historia och mytologi oss alla en stor tjänst! Här får vi svaren. Kopplingarna. Hur många man än har upptäckt själv så visst finns det fler att upptäcka. Serien är unik på det sättet. Man har lagt ned mycken tankemöda på sina manus. Mer än någon av oss någonsin kommer att kunna få grepp om. Men det är kul. Kult!

HUMORN - Subtil humor är grejen! Skämten kommer ofta i meningar som kan ha två tolkningar. De yngsta hör det dom hör. De äldre, mer vaket sexuella varelserna(med lite intelligens innanför pannbenet), har ofta skäl att skratta högt. Då Lucy och de andra upptäckte att lesbiska fans tog serien till sina hjärtan lade man in lesbiska skämt. Subtila, men ändå inte. Senare i serien, och även i Herkules, blev det mer och mer rep och kedjor! Och det var jäkligt roligt tycker jag. Man har befunnit sig under attack för det från människor utan humor men det är gjort så snyggt att man aldrig har "åkt dit" då någon statlig myndighet någonstans tittat på det. I Sverige gör man sig en tjänst om man lyssnar på vad de säger snarare än bara läser textraderna. Annars är chansen god att man missar det roliga.

ACTIONSCENERNA - Lucy Lawless är hur kul som helst då hon iklädd rollen som Xena fäktar som en demon, flyger i luften utan att gravitationen fungerar, och slänger sin chakram och får den att utföra saker med en precision som skulle få raketexperter på NASA att gråta av avundsjuka. Folk som tycker att det är fånigt borde ta och slappna av lite. Lite utsvävningar måste man väl kunna ta? Xena gör det hon gör och hon är bäst på det.

SERIENS MORAL - Det är skönt att se det goda vinna över ondskan och ingen serie har kunnat visa så många olika variationer av denna eviga kamp som Xena. Och vi människor har alltid haft ett behov av sådana historier. Där skiljer sig inte den moderna berättartraditionen från den gamla antikens. Det är bara hur vi tar emot det som ändrats. Nu sitter vi i våra vardagsrum och suger i oss dessa episka berättelser om hur hjälten besegrar omöjliga odds. Eller man ska kanske säga hjältarna och räkna in Gabrielle också, annars vore det grovt orättvist. Hon som offrade livet för Xenas skull, och världens, i det sista avsnittet i tredje säsongen. Min vän Joe Lynn Turner, som sjungit i Rainbow och Deep Purple, summerade det bra då han sa "Xena är en bra serie, den har en bra sensmoral". Det är bara att instämma.

Okej, det var lite personliga funderingar kring varför jag gillar den här serien. Nu är det dags att kolla in era. Tack för bidragen. (Lucy red).

Vi har här valt ut några siter som ni kan besöka för ytterligare information. På "Nyheter" finns det fler länkar som är utvalda speciellt för det syftet. Ni som går igenom den här siten kommer att märka att vi har valt att sprida ut länkarna där de passar snarare än att vi samlat upp dom på en länksida. Det känns mer fokuserat. Det är ett stort Xenaverse därute.